perspektiv

Jag står fortfarande naken och huttrar
Denna jakt efter vila
Denna sökan efter perspektiv
Lämnar mig vilsen
Liten utan mina illusioner
finner jag min värld sträckas ut
bristningen är nära
Avståndet avskräckande stort mellan människa
och människa
Vart griper min fingrar
Vilken längtan brinner än

andas

du stängde in mig mellan dina händer

jag hämtade mina andetag från glipan

mellan dina fingrar  

jag lutade min trötta panna mot

valkarna i handflatan

kan inte längre sträcka mina ben

känner smärtan krypa i mina leder

luften räcker inte längre till

ditt handtag läker mig inte

kluven

det är så nära
hudnära
när annans hårstrån kittlar huden
så nära
min strävan

denna möda

                *

gör sig ständigt påmind

lever ännu i den

strävan inpå huden

naken inför den

oskyddat maktlös

                *

kan sluta sträva

kan ge efter

sluta kämpa

(skriv om en strävan)

inte bara för mig & honom, för alla...

idag var det ljust så länge

så länge...

jag fick nästan skydda ögonen

så ljust var det

när det egentligen skulle ha varit mörkt

nu är det natt

mörkt

men jag sover inte

tänker i korta ord om dig

korta ord som

när

varför

hur

om

främst varför

och när

undrar lite vad du tänker

om du tänker samma som mig

för om du gör det

varför tänker vi inte

ihop

?

             *

Skriv om något tillkämpat

mitt hjärta glömmer ibland

att jag bad dig gå

för att du hade slutat

älska mig

ensam

Doften av din famn

En liten aning parfym och lite tobak;

cigarettrök och snus

Doften av varm hud som tränger igenom tröjan

Pulserande värme

Styrka och trygghet om vartannat med varje slag

Doften av Din kram

Jag borrar min näsa djupt in i ditt bröst och andas

Lägger pannan mot din bringa och räknar slagen

Andas djupt och långsamt

Bevarar tillfället

Sedan ber jag dig gå

Ser din rygg

Känner kylan

Ensam 

tio år sen nu baby…

en förälskelse som spunnet socker

under klara majhimlar

cykelturer fram åt småtimmarna

allt var nytt,

nyfikenheten höll mig i en hand

Du i andra

Tänk om vi visste då hur allt skulle sluta

Du bestämde dig för att släppa min hand

Min besvikelse syntes som glöd i mina ögon

Då

Men jag kan inte längre hålla Dig eller oss

ansvariga för dem vi var för tio år sen

så idag sa du Förlåt

tänk att det ändå lindrade,

ett litet plåster på mitt ärr

Din plats i mitt hjärta var säkrad redan för tio år sen

Idag blåste du liv i gamla minnen

Kanske är din plats lite större nu…

(skriv om att väcka)

Att andas

Morgnarna var enastående uppe på andra våningen

I sensommaranda spred Aurora rosa och eld över himlen

Alldeles för tidigt, men ändock en syn värd att slå upp ögonen för,

Om så bara för en stund

Ett ögonblick skåda det vackra

Och sen veta att sängens värme står till buds en stund till

Vända sig om och gräva sig djupt in i famnen på tryggheten

Dra in doften av naken hud och känna den len len under fingerspetsarna

Stormen var också lätt vaken och njöt av att veta att trots att

Morgonen sedan länge var här skulle Dagen inte börja förrens de ville

Tisteln låg med trassligt hår och höll sig nära

Stormen kunde känna andetagen mot huden, hur de lätt värmde

Och hur hjärtat slog, lugnt lugnt, som om inget fanns i världen

som kunde rubba hjärtats rytm och tvinga det hasta iväg någonstans

Tisteln ville inte hasta iväg någonstans

Ville inte befinna sig någonannastans än just där och då

Det fanns säkert platser i världen långt vackrare än denna andra våningen

Och utsikten vara otvivelaktigt långt från oslagbar

Men ingen annan plats i världen kunde locka Tisteln ur denna famn

Hur tänkte Stormen? Hur tänker Stormar när allt omkring är lugn och ro?

Den rosa elden vann tillslut striden över himlen och upplöstes i en
klar, lättsam blå

En blå bara sommarmorgonen kan bjuda på

Hur Stormen tänkte gick förlorat någonstans mellan
ny luft från den franska balkongen och doften av kaffe från köket