en ny vår

våren tvekade
långsamt vecklade knopparna ut sin klargröna hemlighet
tyst smög sig lökarna upp ur vinterbiten mark

jag sprang in i ruset
ville gå med dig över gräset
jag blev otålig

såg inte din tvekan

när handen gled ut ur min

glaskupan

Jag är tyst
för annars måste jag skrika
en frustration du inte kan bemöta

Jag flackar med blicken
för stillar jag den
måste du möta tårarna
Jag rör dig inte
för jag kan inte leva upp
till beröringen

Sluta be mig tala, jag kommer bara såra dig igen
Sluta söka i mina ögon, vissa tårar tillhör dig
Försök inte röra vid mig, jag har vant mig vid min kyla

(skriv om lyhörd)

aska i midnatt

Så platt allt faller

när Stormen rider mitt hjärta igen

Blir övergiven av orden

Lämnar dem i en otacksam hög

Känner branden bakom pannan

Efter nattens stormar, vilka ruiner ska jag vakna bland

Frågan finner sitt svar i ottan

Jag vänder mig i askan av mina lakan

varsamt

Långsamt låter tiden
en skorpa växa
över

det onda

Ett sår som alltid finns
under

Men tiden tar udden
av den värsta värken

(skriv om att läka)