tystnaden är öronbedövande

jag slickar mina sår i fred

ensamt
att återhämta sig

ensamt
att vara rädd

ensamt
att bygga upp

allt det som stormen redan fällt

märkt

smeker lätt över armen

från armbåge upp till axeln

den är hård, men huden varm

trycket ökar

pressar mot huden

vill lämna ett minne

ett märke

ett bestående ärr av beröring

huden brinner

hettan stiger uppåt

osar genom porerna

skinnet fuktas under trycket

små droppar som slickar ett blivande minne

smörj salva på huden

smek ärren med fukt

lämna ett minne av beröring

utan men

utan förhårdnad

lämna det du fann

omärkt

men inte oberört

(skriv om salva)

svalnat

jag håller andan medans jag snabbt

sveper med blicken över dödsannonserna

letar efter igenkänning

söker efter bekanta namn

någon vän, någon nära,

ett ansikte som när som blixtrar för min inre blick

men jag lurar mig själv i stunden

det finns inga nära att söka

det finns ingen vän att finna

längre

namnen jag läser är alla någons, men inte min

var alla någons

jag fortsätter läsa om någon annans vän,

någon annans syster

någons bror

som har svalnat för livet

någon annans

men inte min

(skriv om att svalna)

drömmare

varje konstnärs stora skräck

att konstens frö endast växer i ångest

att bara tårar kan vattna ordens rötter

att endast nattens svärta låter våra ögon se

verkligen SE

vilken skrockfull karaktär!

vilket bräckligt psyke

ser med vattniga ögon på verkligheten

såg mig bli osynlig i min spegelbild

väntar på en mötande blick som försöker tvinga mig ta mitt ansvar

krafsar runt i en dröm

nu närmare döden än livet

ständigt lutad över graven

söker det osedda

det otroliga

den vakna drömmen

vänder långsamt huvudet i min vaka

den verkligeht som söver mig varje dag

nalkas hårt

intetsägande

längtar plåglöst att få vakna i natten

svepas undan

lämna mitt osynliga anlete åt dagen

och se det min händer inte griper

känna det hjärtat aldrig suktat

ännu en stund

skjuta på det oundvikliga

(skriv om skrock, skriv om något osynligt, skriv om ansvar)

hämmad

jag ska fortsätta

framåt

driva stegen

driva mig

driven framåt

fortsätter framåt

rastlösa steg

vågar inte vila

måste fortsätta

medan elden brinner

mellan mina händer

bränner min fingrar

medan jag minns

måste fortsätta

fortsätta hämnas

(skriv om att fortsätta, skriv om att hämnas)

encore une fois

jag skrev mig ut ur mörkret tillräckligt för att hämta andan

det var inte längesen, men jag tog mig upp till ytan

det tog tid

många vakna timmar

beslutsamhet

jag vet

jag visste

att det kommer gå

det kommer gå bra

numera vet man,

att hjärtat läker

att sorgen bedarrar

att tidens gång blir en smekning

och man vet om ärr

hur de ser ut

hur de kan värka

hur de kan döljas

men nu

jag vet inte om jag klarar att skriva mig ut ur denna förtvivlan

jag vet samma, som jag visste

men jag vet inte om mitt hjärta denna gång klarar samma ärlighet

2 oktober, skriv om att enas

Det är med jaget vi ska enas

Med dig själv

Förlåta din vassa kanter

Lära överseende med att du snavar
och trillar

Ibland

Låt jaget förlåta andra
deras vassa kanter

Lär jaget överseende när andra snavar
och faller
för ofta

Du kan enas med jaget

när du kan förlåta

i andra

det du inte förlåter

med dig 

tema ordlös

Utan att för den sakens skull ha varit igenom något som på något sätt är värre, hemskare, råare än vad andra har varit igenom, känns det som att jag varit i skärselden, och än är jag inte helt säker på att jag har tagit mig ut. Den omedelbara smärtan som länge och intensivt var mitt enda sällskap, har likt eftermiddags vinden mojnat, inte till en behaglig bris, men till en pust som då och då drar i kläderna, tufsar till håret, gör sig påmind. Mina ord flöt som en älv, ett direkt flöde ur denna smärta, ett ord för varje tår, en mening för varje tanke. En smärta som idag har förändrats, och med den mina ord. 

en droppe i havet

Han kunde inte sluta bekymra sig
varje steg under ett orosmoln
Hennes molande längan efter kontakt
gav alltid vika för rädslan
De såg varandra, för långt, för nära

Delade av det oändliga hav

De själva fyllt

(skriv om att bekymra sig, skriv om att kontakta) 

synvilla

Förvåningen som möter

I blicken på andra sidan

Hur blev det så

Hur kom jag hit

Vem tillät jag mig bli

Bara en hägring kvar

av drömmen som aldrig blev av

Att denna blick aldrig tröttnar på att se

denna hon som blev jag

(skriv om att se)

halt

Den kluvna tungan

Som lovade honung

Men höll salt

Slingrade sig ur sina löften

Genom att inte lova alls

Löftet dyrt och helig,
om luftslott

I sig en hägring

(skriv om att slingra sig)

avslut

Klipper lösa trådar

Kippar efter andan

när ännu ett avslut faller

Har inte förlorat en enda strid

Inte vunnit någon heller

Kampen gör mig hård

Fäller inga tårar när tråden dalar

Faller neråt

Bort från blickfång

Ut ur sinne

Minns mig annorlunda

Än jag dig

Det är jag värd 

snedsteg

Längtade tills jag höll i någon annans händer

Tills mina tårar smekte någon annans hud

Nu måste jag igen söka flykt

Från min dåtid

Ifrån min nutid

Ifrån den framtid som aldrig kommer bli

bryderi

Att skriva kan inte bli ännu ett bekymmer, men det bekymrar mig att jag blivit ordlös. Dessa veckor känns som en evighet. Är det min tid, kanske mitt engagemang, oändligt många möjliga svar, men vilken är min egentliga från? Ja, nog är jag bekymrad ändå. 

kanske

kanske kommer orden snart
kanske finns inspirationen i höstens klara luft
det är högt till himlen, så här års
nära faller löven