Skriv om att observera

den som slickar sina sår

står utanför gemenskapen

ställer sig en bit bort

betraktar livet från håll

men vågar inte

huden som ett öppet sår

ingen skorpa än

måste vänta

skådar utifrån
lever i en parentes

minnen...

för fjorton dagar sedan rasade Stormen

inte med kraft, inte med vind

slet inte ner några takplattor

för fjorton dagar sedan rasade Stormen ihop

Stormen kröp ihop i fosterställning och sökte efter greppet

att greppa tag i någon, något att hålla sig fast vid

På golvet, ensam men inte själv

mörkret red Stormen, rev sönder allt det ingen annan såg

en utsträckt hand, fingertoppar att hålla i

Stormen höll i men ville inte

ville inte ta klivet ut ur mörkret

trasig cykel..

kärleken ska göra ett besök på tisdag

en tidsbokning med reservation för vädret

Tisteln och Stormen har gjort planer

de ska laga en cykel

två punkterade däck

Borde både slang och däck bytas?

Handbromsen är också trasig

Tisteln har aldrig behövt laga en handbroms innan

Växlar ja, slangar och däck ja, men aldrig en handbroms

Men hur svårt kan det vara?

Cyklen borde helt allmännt rustas upp

Den har stått låst men övergiven sedan en solig dag i augusti

I tryggt förvar, men bortglömd

Det är fortfarande kallt, men det sägs att Tisdag ska solen lysa

Tisteln och Stormen har gjort planer

På tisdag ska kärleken komma på Besök

en längtan efter vår….

plötsligt slog det mig när jag klev ur duschen och såg hur vattenångorna smet ut ur det lilla lilla fönster jag öppnat för att släppa ut fukten

jag saknar att allt kan vara öppet

nu vädrar man för bara en liten stund,

lite frisk luft som måste in i hemmet,

behovet av att vädra ur ett osigt kök eller ett immigt badrum

ett litet fönster öppas, en liten stund

eller så kan man öppna allt

varje fönster varje dörr

inte för att vädra, utan för att luften ska vara ny

för att dofterna ska blandas

för att sudda ut väggen mellan inne och ute

man kan öppna allt för att släppa in världen

korsdraget i hemmet om våren som välter papper på bordet

som krusar bladen på växterna

som yr damm på golven

vindar som tar med sig doften av nygrönt in

solvärmda lakan som vädrats

lite pollen på kudden när man ska sova

morgnar kallare än väntat och onödiga jackor om eftermiddagen

en längtan efter grusdamm i luften

cykelturer utan mål

gröna knoppar som bryter isen

en längtan efter vår 

Att andas

Morgnarna var enastående uppe på andra våningen

I sensommaranda spred Aurora rosa och eld över himlen

Alldeles för tidigt, men ändock en syn värd att slå upp ögonen för,

Om så bara för en stund

Ett ögonblick skåda det vackra

Och sen veta att sängens värme står till buds en stund till

Vända sig om och gräva sig djupt in i famnen på tryggheten

Dra in doften av naken hud och känna den len len under fingerspetsarna

Stormen var också lätt vaken och njöt av att veta att trots att

Morgonen sedan länge var här skulle Dagen inte börja förrens de ville

Tisteln låg med trassligt hår och höll sig nära

Stormen kunde känna andetagen mot huden, hur de lätt värmde

Och hur hjärtat slog, lugnt lugnt, som om inget fanns i världen

som kunde rubba hjärtats rytm och tvinga det hasta iväg någonstans

Tisteln ville inte hasta iväg någonstans

Ville inte befinna sig någonannastans än just där och då

Det fanns säkert platser i världen långt vackrare än denna andra våningen

Och utsikten vara otvivelaktigt långt från oslagbar

Men ingen annan plats i världen kunde locka Tisteln ur denna famn

Hur tänkte Stormen? Hur tänker Stormar när allt omkring är lugn och ro?

Den rosa elden vann tillslut striden över himlen och upplöstes i en
klar, lättsam blå

En blå bara sommarmorgonen kan bjuda på

Hur Stormen tänkte gick förlorat någonstans mellan
ny luft från den franska balkongen och doften av kaffe från köket

Tistelns överraskning

Ett paket ramlade på hallmattan

Lätt frasande hördes i lägenheten när pappret mötte golvet

Plötsligt tändes en dröm, ett litet hopp i hjärtat

Inget annat står på paketet utom hennes namn och adress

Handstilen känner hon inte igen

Kan det vara…? Fast det är nog inte han…

Har hon beställt något? Vem har hon bett skicka något och sedan glömt?

Inget står på det limegröna pappret som avslöjar denna hemlighetsfulla avsändare

Eller vad paketet döljer för den delen

Någon typ av fodring skyddar under den skrikiga färgen.

Är det något ömtåligt? Något som krävet mjuka och ömma händer?

Eller något som inte får fördärvas av tid och oförsiktiga fingrar?

Plötsligt knackar drömmen bakom ögonen.

Han, Stormen, det är en gåva, en tanke

När orden nu inte hjälper dem mötas räcker Stormen ut en hand

Iklädd skrikigt papper, en hand som lovar försoning, förklaring

Vad kan Stormen ha sänt? Är det oskickade brev?

Kanske dikter ur ett ömmande hjärta? Musik?

Allt kommer hon acceptera, omfamna, för den kärleksförklaring Stormen nu sänder
är allt hon har väntat på

Långsamt river hennes fingrar sönder pappret,
inte våldsamt, utan försiktigt, så det inte blir några märken

Nyfiket kikar hon ner

En bok

Bok?

Insikten sjunker in

Boken var inte till henne

Tistelns namn var bara lånat

Drömmen slocknar bakom ögonen 

Just nu: Handgranat mot restaurang

Någon har kastat in en handgranat på en restaurang. Ingen var på plats när det hände, inget har hänt mer än just detta.

Jag vill att den sprängs. Att något sprängs. Varför?

Vill inte att någon skadas, tror inte alls på sånt, men jag vill att den sprängs.
Som en enorm väckarklocka i Göteborg.
Väckarklocka för mig?

http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.558326-just-nu-handgranat-mot-restaurang

Varför?

Har hittills bara läst bloggar. Väldigt få till och med. Men jag har blivit sårad av bloggar, bloggen. Det var en specifik, dumt att skylla på alla bloggar.
Men det kanske är ett bra sätt att ventilera. Ingen kommer hitta hit, men jag kanske kan skapa ordning bland mina ord igen.
Skrev för länge länge sedan. Skriver nu igen. Verkar vara den enda gången som tårarna slutar, för en liten stund,men ändå. Så jag bestämde mig för att skriva lite mer och lite mer.
Allt blir inte hjärta, men antagligen nu i början.

Mood Indigo

You ain't never been blue, no, no, no
You ain't never been blue
Till you've had that mood indigo
That feeling goes stealing down to my shoes
While I just sit here and sigh
Go along blues


I always get that mood indigo
Since my baby said goodbye
And in the evening when the lights are low
I'm so lonely I could cry
For there's nobody who cares about me
I'm just a poor fool that's bluer than blue can be
When I get that mood indigo
I could lay me down and die


- Irving Mills