morgonregn

Märklig denna tystnad som infinner sig efter stormen

Som hela jorden håller andan

Innan vingar fyller himlavalvet

Innan syrsor sjunger outtröttligt

Innan droppar börjar falla från grässtrå
ner i den evigt törstiga myllan

Varje väsen

Väntar

Trycker

Bävar

Om

Ifall

Stormen ännu inte bedarrat

majsol

Redan har kastanjen ståtligt slagit ut

De förr så spröda, ivrigt gröna bladen

bekläder nu, mättat gröna, dessa högresta väktare av tiden

Sakta dalar mjuka blommor på min hjässa
på sin färd mot marken

Skimrar vitt och rosa en blott sekund mot
det gröna gräset

*

Igår sprakade häggens vita fyrverkerier

Kantade alléer och förgyllde trädgårdar

Idag, hänger de brunande klasarna
som trötta firare av våren

Sprakar inget mer, utan faller
en efter en mot den hårda stenen

*

Vårens prakt går oss snabbt förbi

Blinka och du har missat miraklet även detta år

Är du för långsam har fyrverkeriernas eld redan
hunnit slockna

Allt som är kvar, dessa bruna nätta blad
på trottoaren
en gång ljuvligt vita

Jägaren

Hukande i gräset

Jägarens ögon stirrar stint

Släpper inte bytet med blicken

Dold av strån och blommor

Tålmodigt väntande

I det givna ögonblicket

inget utrymme för tvekan

Under snurrar världen

Flitiga spår i jorden

Åtta små ben på väg åt samma håll

Över fläktar vingslag

Leker mellan molnen

Plötsligt blinkar jägaren

Och lyfter

Fäller blicken mellan andetagen

Ett vingslag i taget

Denna krusiga färd över världen

(skriv om något spännande) 

har kallats mötet med havet (V)

Han hade stått länge vid kanten. Hon kunde se på hans rygg hur han förlorade sig i minnen. Visste inte vilka minnen, visste bara att de ruvade nära ytan. Hans starka rygg hade blivit brun och härdad. Som ett landskap betraktade hon hans rygg om morgnarna när han ännu sov. Denna rygg som med hjälp av axlar och armar bar på allt tungt de behövde. Bar påsar, högg ved, bar ved, bar henne. Numera badade hon aldrig. Istället lyssnade hon till gräsets prasslande hemligheter, törst sa det, törst. Vinden svepte bara in mer värme och förde med sig svalor och måsskri. Han försvann under ytan, försvann för hennes blick. 

Skriv om en utsmyckning (I)

Vägen var lång. I värme gick vi, längtandes. Marken var svältfödd, gräset bräckligt, orört av människohand. Blommor triumferade ut sin färg för att locka minsta bi. Träden stod evigt bugande till vindens ära, den store kuvaren. Framme. Den grå stenen, lätt uppvärmd, som en strandad val, inga andetag. Du tog av dig tröjan, flämtade och drack en klunk. På ditt bröst, på varje litet hårstrå, en svettpärla, glittrande i solen, en liten medalj för varje mödosamt steg.