djupt hav

Driven av vinden

Framförd av stormen

Båt på öppet hav

Mellan horisonterna

På en resa i evigheten

Kastad från våg till våg

En dag kommer skutan brytas

Tiden knäcker virket, tillslut

Resan till horisonten sjunker i vågornas djup

Evigheten vänder sig aldrig om

(skriv om något turbulent)

paus...

...några timmar lugn och ro...

vägen till havet

Den klarblå himlen bjuder sol och varma vindar. Det finns inget motstånd, havets böljor kallar med uppiggande dopp. Lätt trampas cykeln framåt, välsmord och beskedlig, att ställas i skuggan av en lind, ännu icke blommande. Vägen bjuder påminnelser om syrénblomster, som nu börjar gå mot brunt, men doften hänger sig kvar som en bisvärm i luften, bara att cykla igenom och förlora sig i för en sekund.  Lämna ditt allvar bakom, du kan plocka upp det på vägen tillbaka, skulle du sakna det under den blåa skyn.

(skriv om något graverande) 

avslutande om havet (VI)

Under ytan var lugnet fullkomligt. Medan kroppen skar det kalla vattnet sjönk hans minnen mot botten. Hans grumliga blick försökte se, men visade sig otillräcklig bara några meter ner mot djupet. Han kunde välja att följa sina minnen, fortsätta sjunka mer och mer och mer, ner mot det okända, ner till en evighet i dy och slam täckt med det förgånga. Fortsatte simma neråt, pressa sig emot trycket, emot viljan, emot denna isande kyla. Mörkret började locka honom, men i bröstet pressade andra behov. Hela huvudet började spränga, inte ens det kalla vatten kunde längre kyla honom. Måste vända om, måste välja en annan utväg, i alla fall idag.

( del I ) 

har kallats mötet med havet (V)

Han hade stått länge vid kanten. Hon kunde se på hans rygg hur han förlorade sig i minnen. Visste inte vilka minnen, visste bara att de ruvade nära ytan. Hans starka rygg hade blivit brun och härdad. Som ett landskap betraktade hon hans rygg om morgnarna när han ännu sov. Denna rygg som med hjälp av axlar och armar bar på allt tungt de behövde. Bar påsar, högg ved, bar ved, bar henne. Numera badade hon aldrig. Istället lyssnade hon till gräsets prasslande hemligheter, törst sa det, törst. Vinden svepte bara in mer värme och förde med sig svalor och måsskri. Han försvann under ytan, försvann för hennes blick. 

Skriv om ett äventyr

Allt jag har kvar är en lapp

med dina ord

Som jag höll fast vid

krampaktigt

obevekligt

Ständigt trogen ditt budskap

Du begav dig ut på resa

För att möta världen

Vilket äventyr du måste haft

Det förändrade dig helt 

Fortsättning på mötet med havet (IV)

Hans minnen skickar en rysning genom kroppen. Han vaknar upp, ser vart han står, minns nuet. Havet kluckar vid hans fötter. Små små droppar kittlar hand fötter där han står. Vad kallas denna tystnad som är full av tusen ljud? Havet talar än en gång med honom, måsarna hånar honom sinemellan, denna tunga kropp som aldrig kan lyfta, till och med det sävliga gräset finner sin väg till kanten där han står. Hur länge har hans stått här nu, tio sekunder, en evigeht? Böjer lätt på knäna. Tar spjärn emot berget, det står fast rubbas inte en millimeter. Hans solvarma hud klyver vattnet. Kallt. Tystnad. 

Skriv om något oslagbart (II)

Ljusets dans på vattnet, bryts på varje våg, smärtfritt. Skickar små regnbågar. Brisen svalkande mot din hårdnande hud. Vindens tal lugnar i det knähöga gräset, rytmiskt böljande, frasigt. Ett efter ett frigör du dig från varma kläder, njuter av vetskapen att snart. Isande blått väntar havet, gyllene stålar värmer bara upp ytan. Står på kanten, förberedd på belöningen. Ett ögonblick av stiltje, även gräset tystnar, håller andan och väntar. Snart dyker han. 

Skriv om en utsmyckning (I)

Vägen var lång. I värme gick vi, längtandes. Marken var svältfödd, gräset bräckligt, orört av människohand. Blommor triumferade ut sin färg för att locka minsta bi. Träden stod evigt bugande till vindens ära, den store kuvaren. Framme. Den grå stenen, lätt uppvärmd, som en strandad val, inga andetag. Du tog av dig tröjan, flämtade och drack en klunk. På ditt bröst, på varje litet hårstrå, en svettpärla, glittrande i solen, en liten medalj för varje mödosamt steg. 

Skriv om att förankra

för sjömannen är ankaret vila

lugn från stormen

en natt i hamn

att slippa vågorna och känna

land under sina fötter

kunna vända runt ett hörn utan att veta

hur det ser ut på andra sidan

en natt i stillhet, för den som vill

en natt av medmänslighet, för den som söker

tills ankaret ska upp

och stormen mötas

vågorna trotsas