midnattsblå

I horisonten brinner himlen

varje moln en stolt fackla,

som långsamt glider över det vida blå
en armada av brinnande skepp utan hamn

den unga kvällen har lagt en vilande hand över staden

söta dofter släpar sig i den vindstilla värmen när rymden håller andan

livet ruvar mellan kullerstenarna

vältrar sig i förväntansfull tystnad medan kupolen ånyo skiftar skepnad -
en ny för var dags ände

var dags ände är ny

med varje stjärna släcks ett fönster

sammetsmjuk är vilan över staden


(skriv om en sommardoft)

sommarnatt

I luften hänger honung
och jasmin
tung, likt droppar av lönnsirap
denna doft
i klasar av gyllene små solar
under skuggan av gröna löv

Det är lind det är lind det är lind
lindblom
som simmar i luften
som smeker denna sommarnatt
en krans av lindblom runt löftet
om högsommar

glömska

jag hade glömt

vita nätter

värme

smekande vind

söt doft från nyväckta rosor

skärvor av blekrosa skönhet

på varm asfalt

jag hade glömt


(skriv om något sevärt)                         

purple haze

I det violetta skymningsljuset

leker svalorna högt över våra huvuden

De reser sig över oss

Över världsligt

De hyllar livet
genom leken

med vingslag

Jägaren

Hukande i gräset

Jägarens ögon stirrar stint

Släpper inte bytet med blicken

Dold av strån och blommor

Tålmodigt väntande

I det givna ögonblicket

inget utrymme för tvekan

Under snurrar världen

Flitiga spår i jorden

Åtta små ben på väg åt samma håll

Över fläktar vingslag

Leker mellan molnen

Plötsligt blinkar jägaren

Och lyfter

Fäller blicken mellan andetagen

Ett vingslag i taget

Denna krusiga färd över världen

(skriv om något spännande) 

strössel

i samma ögonblick de skära tunna bladen

vecklar ut sig

börjar obönhörligen processens nästa steg

de darrar lätt i vinden

smeks av strålar och ljumna vindar

en explosion av liv

en seger över vintern

sträcker sig sockersöt mot himlavalvet

lätt lossnar bladen från sitt skaft

tunna, nästan viktlösa, utan kraft att stå emot

dalar långsamt ner mot marken

strösslar jorden med färg

i ett ögonblick är tiden förbi

blinkar du, har bladen redan fallit

långamma spiraler dalar mot marken

kantar vägen mot sommaren

(skriv om att rör sig) 

avslutande om havet (VI)

Under ytan var lugnet fullkomligt. Medan kroppen skar det kalla vattnet sjönk hans minnen mot botten. Hans grumliga blick försökte se, men visade sig otillräcklig bara några meter ner mot djupet. Han kunde välja att följa sina minnen, fortsätta sjunka mer och mer och mer, ner mot det okända, ner till en evighet i dy och slam täckt med det förgånga. Fortsatte simma neråt, pressa sig emot trycket, emot viljan, emot denna isande kyla. Mörkret började locka honom, men i bröstet pressade andra behov. Hela huvudet började spränga, inte ens det kalla vatten kunde längre kyla honom. Måste vända om, måste välja en annan utväg, i alla fall idag.

( del I ) 

har kallats mötet med havet (V)

Han hade stått länge vid kanten. Hon kunde se på hans rygg hur han förlorade sig i minnen. Visste inte vilka minnen, visste bara att de ruvade nära ytan. Hans starka rygg hade blivit brun och härdad. Som ett landskap betraktade hon hans rygg om morgnarna när han ännu sov. Denna rygg som med hjälp av axlar och armar bar på allt tungt de behövde. Bar påsar, högg ved, bar ved, bar henne. Numera badade hon aldrig. Istället lyssnade hon till gräsets prasslande hemligheter, törst sa det, törst. Vinden svepte bara in mer värme och förde med sig svalor och måsskri. Han försvann under ytan, försvann för hennes blick. 

Fortsättning på mötet med havet (IV)

Hans minnen skickar en rysning genom kroppen. Han vaknar upp, ser vart han står, minns nuet. Havet kluckar vid hans fötter. Små små droppar kittlar hand fötter där han står. Vad kallas denna tystnad som är full av tusen ljud? Havet talar än en gång med honom, måsarna hånar honom sinemellan, denna tunga kropp som aldrig kan lyfta, till och med det sävliga gräset finner sin väg till kanten där han står. Hur länge har hans stått här nu, tio sekunder, en evigeht? Böjer lätt på knäna. Tar spjärn emot berget, det står fast rubbas inte en millimeter. Hans solvarma hud klyver vattnet. Kallt. Tystnad. 

Skriv om att vara lojal (III)

Han såg ut över havet, idag lugnt och böljande. Berget under hans bara fötter var varmt, rispigt. Dagen var lik den för fem år sen, när han i sin sorg hade burit stenen på sin bara rygg. Stenen som skulle stå sig genom evigheten, stå emot tiden. Brisen hade svalkat på hans tyngda väg, men han kan inte ens minnas om solen sken då. Havet var hans enda sällskap, än idag den enda tröst han sökt. Där fann han stenen. Havet pratade med honom på vägen tillbaka,  väntar alltid på hans återkomst. 

Skriv om något oslagbart (II)

Ljusets dans på vattnet, bryts på varje våg, smärtfritt. Skickar små regnbågar. Brisen svalkande mot din hårdnande hud. Vindens tal lugnar i det knähöga gräset, rytmiskt böljande, frasigt. Ett efter ett frigör du dig från varma kläder, njuter av vetskapen att snart. Isande blått väntar havet, gyllene stålar värmer bara upp ytan. Står på kanten, förberedd på belöningen. Ett ögonblick av stiltje, även gräset tystnar, håller andan och väntar. Snart dyker han. 

Skriv om en utsmyckning (I)

Vägen var lång. I värme gick vi, längtandes. Marken var svältfödd, gräset bräckligt, orört av människohand. Blommor triumferade ut sin färg för att locka minsta bi. Träden stod evigt bugande till vindens ära, den store kuvaren. Framme. Den grå stenen, lätt uppvärmd, som en strandad val, inga andetag. Du tog av dig tröjan, flämtade och drack en klunk. På ditt bröst, på varje litet hårstrå, en svettpärla, glittrande i solen, en liten medalj för varje mödosamt steg.