majsol

Redan har kastanjen ståtligt slagit ut

De förr så spröda, ivrigt gröna bladen

bekläder nu, mättat gröna, dessa högresta väktare av tiden

Sakta dalar mjuka blommor på min hjässa
på sin färd mot marken

Skimrar vitt och rosa en blott sekund mot
det gröna gräset

*

Igår sprakade häggens vita fyrverkerier

Kantade alléer och förgyllde trädgårdar

Idag, hänger de brunande klasarna
som trötta firare av våren

Sprakar inget mer, utan faller
en efter en mot den hårda stenen

*

Vårens prakt går oss snabbt förbi

Blinka och du har missat miraklet även detta år

Är du för långsam har fyrverkeriernas eld redan
hunnit slockna

Allt som är kvar, dessa bruna nätta blad
på trottoaren
en gång ljuvligt vita

meditation

Den tystnad som råder

när inte ens fingrarna lyckas skapa

det rytmiska knäppande som idag kallas ”skriva”

Stirrande sitter jag som i trans

Ögonen spända på skärmen utan att se något

Känner pulsen och andetagen falla platt

På väggen tickar uret

Oförtretligt och mekaniskt

Sköljer halsen med bittert kaffe denna morgon

Kan vi kalla det meditation?

jag är svag för synonymer

Jag struntade i tecknen

Negligerade alla varningar

Förbisåg alla ord av klarhet

Valde hellre att vanvårda

och  åsidosätta mitt hjärta

Än att missköta ditt

Har nonchalerat mitt flimmer så länge

att jag troligen sumpat chansen

att läka

(skriv om att försumma) 

Skriv om en idé

ett enda ord

sorg

över förlusten?

eller över 

nederlaget?

För vem av oss är ärlig nog

att erkänna

att vi blir sorgsna

inte av saknad

utan för att vi står tomhänta

igen