varje konstnärs stora skräck
att konstens frö endast växer i ångest
att bara tårar kan vattna ordens rötter
att endast nattens svärta låter våra ögon se
verkligen SE
vilken skrockfull karaktär!
vilket bräckligt psyke
ser med vattniga ögon på verkligheten
såg mig bli osynlig i min spegelbild
väntar på en mötande blick som försöker tvinga mig ta
mitt ansvar
krafsar runt i en dröm
nu närmare döden än livet
ständigt lutad över graven
söker det osedda
det otroliga
den vakna drömmen
vänder långsamt huvudet i min vaka
den verkligeht som söver mig varje dag
nalkas hårt
intetsägande
längtar plåglöst att få vakna i natten
svepas undan
lämna mitt osynliga anlete åt dagen
och se det min händer inte griper
känna det hjärtat aldrig suktat
ännu en stund
skjuta på det oundvikliga
(skriv om skrock, skriv om något osynligt, skriv om ansvar)