en droppe i havet

Han kunde inte sluta bekymra sig
varje steg under ett orosmoln
Hennes molande längan efter kontakt
gav alltid vika för rädslan
De såg varandra, för långt, för nära

Delade av det oändliga hav

De själva fyllt

(skriv om att bekymra sig, skriv om att kontakta) 

synvilla

Förvåningen som möter

I blicken på andra sidan

Hur blev det så

Hur kom jag hit

Vem tillät jag mig bli

Bara en hägring kvar

av drömmen som aldrig blev av

Att denna blick aldrig tröttnar på att se

denna hon som blev jag

(skriv om att se)

halt

Den kluvna tungan

Som lovade honung

Men höll salt

Slingrade sig ur sina löften

Genom att inte lova alls

Löftet dyrt och helig,
om luftslott

I sig en hägring

(skriv om att slingra sig)

avslut

Klipper lösa trådar

Kippar efter andan

när ännu ett avslut faller

Har inte förlorat en enda strid

Inte vunnit någon heller

Kampen gör mig hård

Fäller inga tårar när tråden dalar

Faller neråt

Bort från blickfång

Ut ur sinne

Minns mig annorlunda

Än jag dig

Det är jag värd 

snedsteg

Längtade tills jag höll i någon annans händer

Tills mina tårar smekte någon annans hud

Nu måste jag igen söka flykt

Från min dåtid

Ifrån min nutid

Ifrån den framtid som aldrig kommer bli

bryderi

Att skriva kan inte bli ännu ett bekymmer, men det bekymrar mig att jag blivit ordlös. Dessa veckor känns som en evighet. Är det min tid, kanske mitt engagemang, oändligt många möjliga svar, men vilken är min egentliga från? Ja, nog är jag bekymrad ändå. 

kanske

kanske kommer orden snart
kanske finns inspirationen i höstens klara luft
det är högt till himlen, så här års
nära faller löven

september

de pratar om frost
jag vet vad de talar om
jag känner redan doften
lukten av fallande löv i luften
väta
jord
doften av kyla i morgonluften
idag skiner solen
jag kan välja att lura mig själv
men de talar om frost
för länge har jag vetat vad de pratar om