Att skriva kan inte bli ännu ett bekymmer, men det
bekymrar mig att jag blivit ordlös. Dessa veckor känns som en evighet. Är det
min tid, kanske mitt engagemang, oändligt många möjliga svar, men vilken är min
egentliga från? Ja, nog är jag bekymrad ändå.
Ordlös,är lite där med...Störd av verkligheten...Kram!
SvaraRaderaJag har läst några av dina texter tid tillbaka. Det verkar inte som du är ordlös, även om du känner det så. Fortsätt skriv, även om det känns motigt, så kommer orden. Skönt att se dig på skrivpuff igen.
SvaraRaderaja man har sina dippar....
SvaraRaderamen fortsätt ,du skriver super
Håller med de andra: fortsätt med skrivandet! :)
SvaraRaderaDu skriver bra.. Så försök att Inte försöka. Kan hjälpa..!
SvaraRaderaTror det är bra att skriva även om man saknar ord. Lätt att säga, jag vet. Vad jag också vet är att du är bra på att skriva.
SvaraRaderaHåller med övriga, gillar dina poetiska texter.
SvaraRaderaOrden gömmer sig nog bara en liten stund, rätt vad det är poppar de upp igen. (Ordlösheten syns inte i din text...)
SvaraRaderaDe kommer! Att inte oroa sig kanske far bli dagens utmaning ;) <3 Karlek
SvaraRaderaJag gömmer min kommentar här där jag vill säga något och hoppas att du ser den ändå...
SvaraRaderaDetta med att bli ordlös, jo jag tror ju att det sker. Eller rättare sagt, du har orden men smärtan som födde dem vill du inte längre dela, så klangen blir inte densamma. Allt har ett pris, stroferna känns förbrukade, berömmet främmande... Visst kan man skriva ändå men frågan susar runt, "för vem?" Säger jag som har den bestämda känsla att vi har varit på samma ställe, i samma mörker, att du har gått i mina spår och att du därför kommer att hitta ut du också. Och jag säger det med varsam stämma.
Du kommer att sakna din egen gråt men allt blir samtidigt lättare. Så tror jag. Och sedan kommer du att kunna skriva, alldeles nya ord.
Kram <3