Utan att för den sakens skull ha varit igenom något som
på något sätt är värre, hemskare, råare än vad andra har varit igenom, känns
det som att jag varit i skärselden, och än är jag inte helt säker på att jag
har tagit mig ut. Den omedelbara smärtan som länge och intensivt var mitt enda
sällskap, har likt eftermiddags vinden mojnat, inte till en behaglig bris, men
till en pust som då och då drar i kläderna, tufsar till håret, gör sig påmind. Mina
ord flöt som en älv, ett direkt flöde ur denna smärta, ett ord för varje tår,
en mening för varje tanke. En smärta som idag har förändrats, och med den mina
ord.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar