har kallats mötet med havet (V)

Han hade stått länge vid kanten. Hon kunde se på hans rygg hur han förlorade sig i minnen. Visste inte vilka minnen, visste bara att de ruvade nära ytan. Hans starka rygg hade blivit brun och härdad. Som ett landskap betraktade hon hans rygg om morgnarna när han ännu sov. Denna rygg som med hjälp av axlar och armar bar på allt tungt de behövde. Bar påsar, högg ved, bar ved, bar henne. Numera badade hon aldrig. Istället lyssnade hon till gräsets prasslande hemligheter, törst sa det, törst. Vinden svepte bara in mer värme och förde med sig svalor och måsskri. Han försvann under ytan, försvann för hennes blick.