Hans minnen skickar en rysning genom kroppen. Han vaknar upp, ser vart han står, minns nuet. Havet kluckar vid hans fötter. Små små droppar kittlar hand fötter där han står. Vad kallas denna tystnad som är full av tusen ljud? Havet talar än en gång med honom, måsarna hånar honom sinemellan, denna tunga kropp som aldrig kan lyfta, till och med det sävliga gräset finner sin väg till kanten där han står. Hur länge har hans stått här nu, tio sekunder, en evigeht? Böjer lätt på knäna. Tar spjärn emot berget, det står fast rubbas inte en millimeter. Hans solvarma hud klyver vattnet. Kallt. Tystnad.
Bravo! Måndag morgon. Lånade ord "ni som mutar livet" hos mig i ny form hoppas okej. Det har liksom fastnat.
SvaraRaderaHa en fin dag/Oroshjärta
En melankolisk text som tilltalar mig rakt in i hjärtat. Jag känner mig själv stå där. Tappa bort mig själv i tiden. Försvinnande vackert. Jag hade velat omslutas av kallt vatten nu och sjunka djupt.
SvaraRaderaHela den här tetralogin är vansinnigt vacker!
SvaraRaderaMånga vackra meningar. Sävligt gräs och en tystnad som är full av ljud. Fint!
SvaraRaderaVackert! Tilltalande och njutbart.
SvaraRadera<3
SvaraRaderaLäckert fångat!
SvaraRaderaTycker om den dröjande känslan i språket, lite trevande på något sätt och därför vackert.
SvaraRaderaLäste allihop efter varandra, väldigt vackert!
SvaraRaderaAlla har sagt allt redan :-)! Tycker om.
SvaraRadera