lägger upp inlägget som försvann...tack för alla kommentarer, de är borta nu, men jag minns ändå.
Tanken har slagit mig. Omgiven av alla dessa ord, vad är der jag försöker säga, egentligen. Vilka ord behöver jag yttra, egentligen. Hittills är varje strof en omarbetning, en omskrivning, jag som finner nya vägar att återvinna samma fraser, samma ord, samma känslor, utan att säga rakt ut vad som driver mig. Undivker att tala klarspråk, för att…? Försvinner dikten då? Eller försvinner mystiken då? Eller är det bara rädlsa att då allt är sagt finns bara tystnad kvar? Kanske är jag rädd för att verka banal? Detta kan säkert bli en dikt, när jag hittar till kärnan. Men idag väljer jag att återvinna majsol som jag skrev igår.
Ja du...ibland kan mystiken i ett förhållande försvinna för att man är för rak och ärlig, men lika ofta kan den bli starkare, och med mer djup.
SvaraRaderaUngefär så är det väl med skrivandet också.
Och återvinner gör vi ju gång på gång i alla led.
Jag är också rädd för att vara banal. Men vad är det egentligen? Är inte hela livet banalt :-)?
SvaraRaderaGillar dina raka ord.
"Undivker att tala klarspråk, för att…? Försvinner dikten då? Eller försvinner mystiken då?"
SvaraRaderaÄr det inte så att vissa saker behöver bäddas in, medan andra gör sig bäst rakt på? Inget antingen eller, utan både och.
Jag skulle vilja påpeka att det du gör, skriver om och skriver nytt, visar din begåvning att hantera ord. Du klipper och klistrar så vackra texter och har verkligen en egen ton i det du skriver. Du är verkligen inte banal, du är en konstnär. Och jag läser gärna dina omarbetningar och omskrivningar av samma känslor - de ger i alla fall alltid mig något nytt.
SvaraRadera