Det är nog egentligen inte så mycket ett bekymmer i mitt liv, det hindrar mig inte att utföra något. Kanske är det mer lämpligt att kalla det ångest, av dödligt slag, dödsångest rent av. Ångest inför döden, den oundvikliga, att plötsligt inte vara kvar, att inte få en chans till, att inte ge en chans till. Att missa allt det där som kommer att ske, obönhörligen detta konstanta flöde av skeenden, oavsett mitt ickevarande. När jag cyklar över korsningen kommer en fartblind dåre i rasande fart, hjälm eller inte, jag är chanslös. När jag är ute och springer kommer en galning med blodad tand för just blod, mitt rent av, för mycket TV kanske? När jag sitter i en bil frontalkrockar vi, jag ser olyckan innan det sker, när det är för sent ändå. Dödsångest? Ja kanske. Levnadsångest? Troligen. Kerstin Thorvall skrev en gång att det bästa botemedlet mot ångest inför döden var förälskelsen, detta adrenalinstinna, övermänskliga tillstånd som förmår oss se perfektion i en enda individ. Jag är benägen att hålla med Kerstin. Så nu, något klokare, vart vänder jag mig, när det är just kärleken som lämnat mig?
***
klokheter du verkar vara så full och just varan klokhet! Bra och klokt sa ja det? bra text
SvaraRaderaSå bra! Och ja, så här tänker man ibland.
SvaraRaderaJa, det är frågan, vart man vänder sig då. Jag har inget bra svar.
SvaraRaderaJag skulle ge mig ut på nätet. risken är bara att man inte ger sig tid att sörja innan det är dags för en ny, men på det viset är man ju allt som oftast förälskad i alla fall.Gillade texten som sådan.
SvaraRadera