tänkande vid klippan

det fanns inga tankar kvar, när jag satt på klippan. instängd i en bur av alla kroppar omkring mig, de -helt ovetande om klaustrofobin inom mig. känslan inombords grävde djupa hål i mig, medan tankarna snabbt drev iväg, likt ringar på vattnet, som tunnas ut, slits allt längre ifrån varandra utan kraft till motstånd. solens värme, ljusår ifrån mig, sveddar min hud, gör mig vacker i vissa ögon, gör mig sjuk i andra. doften av solvarm hud ville jag ge dig, saltvattentvättat hår, torkat i ljus och värme, min sälta på din tunga, dina läppar igen på min hud. havet kluckar vid mina fötter, fuktar klippan som inte törstar vatten, rytmiskt våg efter våg, svall efter svall, jag lyssnar, tänker inte mer, känner bara hålet växa.


jag skriver - alltså tänker jag
jag tänker - alltså finns jag
jag finns - alltså känner jag
jag känner - alltså älskar jag
jag älskar
jag älskade
jag älskades?