Han såg ut över havet, idag lugnt och böljande. Berget under hans bara fötter var varmt, rispigt. Dagen var lik den för fem år sen, när han i sin sorg hade burit stenen på sin bara rygg. Stenen som skulle stå sig genom evigheten, stå emot tiden. Brisen hade svalkat på hans tyngda väg, men han kan inte ens minnas om solen sken då. Havet var hans enda sällskap, än idag den enda tröst han sökt. Där fann han stenen. Havet pratade med honom på vägen tillbaka, väntar alltid på hans återkomst.
Det är något förtrollande med havet. Jag tror vi alla har en egen relation med havet som vi bär med oss. Fin.
SvaraRaderaLäser och förstår, fint!
SvaraRaderaTycker också om havet.
SvaraRaderaMöjligen blev det lite upprepning av order "havet" tre meningar i rad :-).
Havet som troget och lojalt väntar - vackert!
SvaraRaderaEthel: tack för kommentaren, kände själv att det blev för mycket men fann inte hur jag skulle få till det, kanske blev det bättre nu.
SvaraRaderajo havet har en konstig härligt inverkan på vissa av oss jag e en sån som skulle kunna sitta där alltid.
SvaraRaderaLäser om och om igen. Befinner mig i en liten sorg just nu och kan inte låta bli att ta emot texten extra mycket.
SvaraRaderaTycker mycket om det sätt du skriver på.