Ju mer det det jäser i mina vener
Desto tystare blir jag
Ju fler känslor som slåss om min uppmärksamhet
Desto oftare vänder jag dövörat till
När sorgen rider mig sanslös
Ligger jag tillslut orörligt kvar
Oförmögen
Livet har aldrig taigt hänsyn,
Det drabbar oss och fortsätter
Jag sätter min fot på trottoaren
Vågar
Frågan: hur är det?
Vilket svar lämpar sig?
Vi är alla människor. Tror svaret på din fråga är ärlighet. Att säga som det är. Alla vet att livet kan vara hänsynslöst. Jag gillar din text!
SvaraRaderaHej!
SvaraRaderaGillar din vemodiga och starka text!
Och den där frågan, fin reflektion och jag ställer mig själv samma fråga, vad är lämpligt att säga? Det finns stunder då jag hatar att få den, att förställa är nämligen inte min starka sida, jag tänker "åt helvete" men hör mig själv samtidigt säga "bra" och le ansträngt.
Ja, hur är det? Vem vet det egentligen? Just i samma sekund som frågan ställs blir vi angripna och står där nakna. Säger som Caroline, det kommer nästan alltid ett "bra", även om det är den största osanningen.
SvaraRaderaFin och vemodig text.
"Livet har aldrig tagit hänsyn"!
SvaraRaderaHåller med Feffe. Jättefin text som drar med mig
SvaraRaderabra och fin text som berör.
SvaraRaderaintressant
Vackert som berör mig!
SvaraRaderaJag tror att det ibland kan vara frågan som inte lämpar sig från första början. Det blir lätt så tryckt att vara tvungen att sätta en stämpel på läget. Ibland bara "är" det och det måste bara få "vara".
Berörande, och visst är det sant att livet inte tar hänsyn. Fint skrivet
SvaraRaderaKanske på plats att där återuppliva det gamla slitna - Jo, det knallar..(?)
SvaraRaderaFin dikt