på ljugarbänken sitter farfar
han vet hur en historia ska dras
en bohuspojk växer aldrig riktigt upp
när vinden piskar i ansiktet står fötterna bergfast
leende på läpparna
det salta havet liftar med vinden
sprider doft och smak längst kusten
en bohuspojk viker inte för blåst
grova valkar på händerna smeker båtens skrov
känner tidens tand på trädet
en bohuspojk längtar ständigt till havets äventyr
tjära och tång hänger som tung parfym i luften
skrönorna är levande längst fiskestugorna
knappen hjälper måla historen
en bohuspojk spottar inte i glaset
minsann
Ömsint. Kärleksfullt.
SvaraRaderaFin hyllningstext. Jag gillar verkligen formuleringen om det salta vattnet som liftar med vinden.
SvaraRaderaDet finns ju ett speciellt historieberättade där ute. Fin dikt.
SvaraRaderaLängtar hem till Bohuslän...
SvaraRadera